Välkomna till LSU:s årsmöte, representskapsmötet, 2011!
I vanliga fall skulle jag ta tillfället i akt att hylla ungdomsorganisationer. I vanliga fall skulle jag ta tillfället i akt att peppa oss. Men det här är inte ett vanligt tillfälle. Detta är mitt sista årsmöte som ordförande för LSU och därför tänker jag ta tillfället i akt att prata om ungdomsorganisationers ansvar som samhällsbyggare.
Den 22 juli i år hände det vi aldrig trodde skulle hända. 77 ungdomar med en dröm om att få förändra världen, en dröm om att få träffa en söt kille eller tjej på ett läger, en dröm om att skaffa sig vänner och kunskap miste sina liv när de utsattes för ett obeskrivligt terrorangrepp.
Jag vill vända mig till er i SSU, jag kan inte föreställa mig det ni har gått och fortfarande går igenom. Men jag har sett er styrka i den svåraste stunden och måste säga att er styrka är en inspirationskälla för oss alla.
Den 19 september 2010 intogs vår riksdag av ett åttonde parti, det intogs av Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna är ett parti vars politiska idé aldrig kommer att platsa bland idéer som handlar om alla människors lika värde.
Den 19 september 2010 intogs vår riksdag av Sverigedemokraterna och med det förändrades Sverige som land att leva i.
Jag ringer min mamma flera gånger i veckan. Det gjorde jag även några veckor efter riksdagsvalet. Det var kväll och hon hade precis kommit hem från jobbet. Jag minns att jag frågade henne hur det kändes för henne efter valet. Hennes svar gjorde mig ledsen då och gör mig ledsen idag. Hon berättade för mig att hon, efter mer än 25 år i Sverige, för första gången känner att hon måste titta sig om när hon cyklar hem från jobbet på kvällarna. Att hon är mer rädd än någonsin för att göra fel och sticka ut. Hon berättade att hon kände sig om en invandrare i Sverige.
Min mammas svar gäller inte bara för henne. Även jag som är född och uppvuxen i Sverige, märker av det förändrade Sverige. Jag märker att vissa saker som det aldrig talades om tidigare, plötsligt är okej att säga högt.
Ungdomsorganisationer i Sverige, vi som är här inne, är samhällsbyggare. För mig innebär det att vi inte enbart ska vara relevant för de som är våra medlemmar. För mig innebär det att vi har ett större ansvar än så. Vi har ett ansvar att ta oss an utmaningarna i samhället där vi möter dem och vi har ett ansvar att stå upp för vår tro på allas lika värde och rätt.
Därför har vi ett ansvar att sätta ner foten när främlingsfientliga krafter tar sig in i Sverige. Och vi har ett ansvar att säkerställa mångfalden i våra egna organisationer. Det handlar om att bjuda in mångfalden, att se till att fler unga med annan etnisk bakgrund än svensk hittar till organisationer som Fältbiologerna, Sveriges elevråd Svea och Grön Ungdom.
Det gör vi genom att fråga unga utanför vår bekvämlighetszon om de vill vara en del av vår gemenskap, genom att förklara vår kultur för de som inte är vana vid organisationslivet och genom att lyfta en mångfald av unga till positioner där de kan få vara förebilder.
För det är så vi synliggör mångfalden i Sverige också i våra organisationer. Det är så en mångfald av unga får träffas, lära av varandra och utvecklas till fantastiska ledare tillsammans. Det är så vi ungdomsorganisationer tillsammans skapar ett mer tolerant Sverige.
Sverige påstås vara ett av de mest jämställda länderna i världen när det kommer till jämställdhet mellan könen. Jag delar inte den bilden. Jag delar inte heller bilden av att ungdomsorganisationer skulle vara jämställda. Ungdomsorganisationer handlar om att ge unga möjligheter. Men under mina 10 år som förtroendevald har jag för varje år som gått, allt mer sett att de möjligheter som ges ser olika ut beroende av vilket kön man har. Det är inte i linje med vår tro på alla människors lika värde och rätt.
Ojämställdheten i våra organisationer tar sig i uttryck på många olika sätt.
För mig har mitt engagemang, förutom att låta mig möta grymma människor, lära mig massor om organisationsutveckling och om min egen utveckling och förmåga, även brutit ned mig. Jag har utsatts för härskartekniker så långt att jag börjat alla mina meningar med att be om ursäkt för att jag existerar. Jag har fått höra att den enda anledningen till att jag blir vald till höga positioner är för att jag är snygg – att jag aldrig skulle gå så långt om jag inte hade mitt utseende – för klokskap är inget som jag besitter. Jag har sett kompetenta unga tjejer inte våga ta positioner som de förtjänar för att ingen dunkar dem i ryggen och jag har sett oerhört kompetenta tjejer inte nå de positioner de förtjänar för att deras kompetens inte godkänts av rätt personer. Mitt engagemang har utsatt mig för sådant som är svårt att sätta fingret på när man är mitt uppe i det, sådant som gör att man åker hem från möten och inte förstår varför man har ont i magen.
Det här mina vänner, är inte i linje med vad vi ungdomsorganisationer tror på. Det här bidrar inte till det samhälle vi vill och borde bygga. Därför behöver vi börja hos oss själva. Våra organisationer måste bli mer jämställda.
Vi måste se över våra strukturer och på riktigt göra något åt dem. Vi måste ifrågasätta varför många organisationers medlemsbas består av majoriteten tjejer, men att ledningen ändå består av majoriteten killar. Vi måste få fram kvinnliga förebilder som kan dunka tjejerna i ryggen och säga att de är bra. Vi måste se till att killar ibland tar ett steg tillbaka, för att tjejer ska kunna ta ett steg framåt. Vi måste bekräfta mer och härska mindre. Gör vi inte detta, bygger vi inte framtidens ledare, då bygger vi framtidens manliga ledare.
Ungdomsorganisationer i Sverige bidrar till Sveriges utveckling. Vi ger unga verktygen bli initiativtagande, kreativa och ansvarsfulla. Vi ser till att politiker tar bättre beslut. Vi ser till att synliggöra ungas villkor i samhället. Vi ger unga en meningsfull fritid. Och vi gör så mycket mer för Sverige. Ungdomsorganisationer är samhällsbyggare.
Men vi skulle kunna göra mer för att stå upp för våra värderingar om alla människors lika värde och rätt. Det är inte bara en möjlighet för oss. Det är också vårt ansvar. Så låt oss ta vårt ansvar genom att börja hos oss själva. Jag vet att vi har kunskapen, engagemanget och viljan. Tillsammans kan vi inte bara förändra våra organisationer, utan också hela världen.
Tack!
