Mitt tal till LSU:s årsmöte 2011

Välkomna till LSU:s årsmöte, representskapsmötet, 2011!

I vanliga fall skulle jag ta tillfället i akt att hylla ungdomsorganisationer. I vanliga fall skulle jag ta tillfället i akt att peppa oss. Men det här är inte ett vanligt tillfälle. Detta är mitt sista årsmöte som ordförande för LSU och därför tänker jag ta tillfället i akt att prata om ungdomsorganisationers ansvar som samhällsbyggare.

Den 22 juli i år hände det vi aldrig trodde skulle hända. 77 ungdomar med en dröm om att få förändra världen, en dröm om att få träffa en söt kille eller tjej på ett läger, en dröm om att skaffa sig vänner och kunskap miste sina liv när de utsattes för ett obeskrivligt terrorangrepp.

Jag vill vända mig till er i SSU, jag kan inte föreställa mig det ni har gått och fortfarande går igenom. Men jag har sett er styrka i den svåraste stunden och måste säga att er styrka är en inspirationskälla för oss alla.

Den 19 september 2010 intogs vår riksdag av ett åttonde parti, det intogs av Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna är ett parti vars politiska idé aldrig kommer att platsa bland idéer som handlar om alla människors lika värde.

Den 19 september 2010 intogs vår riksdag av Sverigedemokraterna och med det förändrades Sverige som land att leva i.

Jag ringer min mamma flera gånger i veckan. Det gjorde jag även några veckor efter riksdagsvalet. Det var kväll och hon hade precis kommit hem från jobbet. Jag minns att jag frågade henne hur det kändes för henne efter valet. Hennes svar gjorde mig ledsen då och gör mig ledsen idag. Hon berättade för mig att hon, efter mer än 25 år i Sverige, för första gången känner att hon måste titta sig om när hon cyklar hem från jobbet på kvällarna. Att hon är mer rädd än någonsin för att göra fel och sticka ut. Hon berättade att hon kände sig om en invandrare i Sverige.

Min mammas svar gäller inte bara för henne. Även jag som är född och uppvuxen i Sverige, märker av det förändrade Sverige. Jag märker att vissa saker som det aldrig talades om tidigare, plötsligt är okej att säga högt.

Ungdomsorganisationer i Sverige, vi som är här inne, är samhällsbyggare. För mig innebär det att vi inte enbart ska vara relevant för de som är våra medlemmar. För mig innebär det att vi har ett större ansvar än så. Vi har ett ansvar att ta oss an utmaningarna i samhället där vi möter dem och vi har ett ansvar att stå upp för vår tro på allas lika värde och rätt.

Därför har vi ett ansvar att sätta ner foten när främlingsfientliga krafter tar sig in i Sverige. Och vi har ett ansvar att säkerställa mångfalden i våra egna organisationer. Det handlar om att bjuda in mångfalden, att se till att fler unga med annan etnisk bakgrund än svensk hittar till organisationer som Fältbiologerna, Sveriges elevråd Svea och Grön Ungdom.

Det gör vi genom att fråga unga utanför vår bekvämlighetszon om de vill vara en del av vår gemenskap, genom att förklara vår kultur för de som inte är vana vid organisationslivet och genom att lyfta en mångfald av unga till positioner där de kan få vara förebilder.

För det är så vi synliggör mångfalden i Sverige också i våra organisationer. Det är så en mångfald av unga får träffas, lära av varandra och utvecklas till fantastiska ledare tillsammans. Det är så vi ungdomsorganisationer tillsammans skapar ett mer tolerant Sverige.

Sverige påstås vara ett av de mest jämställda länderna i världen när det kommer till jämställdhet mellan könen. Jag delar inte den bilden. Jag delar inte heller bilden av att ungdomsorganisationer skulle vara jämställda. Ungdomsorganisationer handlar om att ge unga möjligheter. Men under mina 10 år som förtroendevald har jag för varje år som gått, allt mer sett att de möjligheter som ges ser olika ut beroende av vilket kön man har. Det är inte i linje med vår tro på alla människors lika värde och rätt.

Ojämställdheten i våra organisationer tar sig i uttryck på många olika sätt.

För mig har mitt engagemang, förutom att låta mig möta grymma människor, lära mig massor om organisationsutveckling och om min egen utveckling och förmåga, även brutit ned mig. Jag har utsatts för härskartekniker så långt att jag börjat alla mina meningar med att be om ursäkt för att jag existerar. Jag har fått höra att den enda anledningen till att jag blir vald till höga positioner är för att jag är snygg – att jag aldrig skulle gå så långt om jag inte hade mitt utseende – för klokskap är inget som jag besitter. Jag har sett kompetenta unga tjejer inte våga ta positioner som de förtjänar för att ingen dunkar dem i ryggen och jag har sett oerhört kompetenta tjejer inte nå de positioner de förtjänar för att deras kompetens inte godkänts av rätt personer. Mitt engagemang har utsatt mig för sådant som är svårt att sätta fingret på när man är mitt uppe i det, sådant som gör att man åker hem från möten och inte förstår varför man har ont i magen.

Det här mina vänner, är inte i linje med vad vi ungdomsorganisationer tror på. Det här bidrar inte till det samhälle vi vill och borde bygga. Därför behöver vi börja hos oss själva. Våra organisationer måste bli mer jämställda.

Vi måste se över våra strukturer och på riktigt göra något åt dem. Vi måste ifrågasätta varför många organisationers medlemsbas består av majoriteten tjejer, men att ledningen ändå består av majoriteten killar. Vi måste få fram kvinnliga förebilder som kan dunka tjejerna i ryggen och säga att de är bra. Vi måste se till att killar ibland tar ett steg tillbaka, för att tjejer ska kunna ta ett steg framåt. Vi måste bekräfta mer och härska mindre. Gör vi inte detta, bygger vi inte framtidens ledare, då bygger vi framtidens manliga ledare.

Ungdomsorganisationer i Sverige bidrar till Sveriges utveckling. Vi ger unga verktygen bli initiativtagande, kreativa och ansvarsfulla. Vi ser till att politiker tar bättre beslut. Vi ser till att synliggöra ungas villkor i samhället. Vi ger unga en meningsfull fritid. Och vi gör så mycket mer för Sverige. Ungdomsorganisationer är samhällsbyggare.

Men vi skulle kunna göra mer för att stå upp för våra värderingar om alla människors lika värde och rätt. Det är inte bara en möjlighet för oss. Det är också vårt ansvar. Så låt oss ta vårt ansvar genom att börja hos oss själva. Jag vet att vi har kunskapen, engagemanget och viljan. Tillsammans kan vi inte bara förändra våra organisationer, utan också hela världen.

Tack!

Styrelsemöte!

Vi har i helgen haft styrelsemöte med LSU. Detta blir mitt sista tvådagarsmöte vilket känns lite vemodigt.

20110918-111043.jpg

Under mötet har vi bland annat antagit verksamhetsplansproposition samt förslag på nya medlemsorganisationer. Jag är extra glad för att Unga KRIS äntligen ansökt om medlemskap. Känns viktigt och bra! Spännande också med nästa års idédebatt, jag tror att det är viktigt och bra för oss att gemensamt ta tag i de stora diskussionerna.

Regeringen satsar på unga

Lyssnar just nu på regeringen som presenterar sin ungdomssatsning. Jag kan tycka att det är lite konstigt att kalla sänkt restaurangmoms för en ungdomssatsning. Jag undrar om det verkligen är den främsta anledningen till att man sänker restaurangmomsen… Men bra i alla fall att man lyfter frågan om ungas livssituation i Sverige.

Fler unga förtroendevalda med kortare mandatperioder?

Sveriges Radio rapporterade häromdagen att Tranås kommun kan bli först ut med att halvera mandattiden för olika kommunala förtroendeuppdrag. Syftet är att locka fler unga till kommunpolitiken.

Jag tycker att det är bra att man testar nya grepp för att öka ungas representation på förtroendevalda poster i politiken. Spännande att följa resultaten om de nu inför det!

Ung kan inte vara vis?!

Den här artikeln gör mig sådär lagom arg. Skönt att  Alf Svensson i SvD säger att visdom kräver erfarenhet gällande valet av Annie Lööf som partiledare för Centern. Läs och njut hur gubbväldet inom partierna kan låta.

Ja, vi måste bli bättre på att släppa in förortsbor!

Carlos Rojas skrev igår på SvD Bärnnpunkt att ”Den politiska adeln måste släppa fram förortsborna”. Carlos har många goda poänger tycker jag och inte bara de politiska partierna, utan också vi som ungdomsorganisationer måste bli bättre på att släppa in fler personer som inte är lika oss själva i våra organisationer. Detta känns dessutom viktigare och mer aktuellt än någonsin. Vi har ett ansvar att arbeta mot utanförskapet i samhället, ett första steg i detta måste vara att främja mångfald i våra organisationer.

Jakten på nästa styrelse har börjat

När valberedningen nu på riktigt har påbörjat jakten på nästa styrelse, har det på något sätt börjat sjunka in att jag snart slutar som ordförande för LSU. Jag har varit förtroendevald inom ungdomsorganisationer i 10 år och snart är det slut. Jag har varit inblandad i LSU på olika sätt de senaste sju åren och vid årsskiftet är det över. Det är inte bara konstigt och sorgligt, det är också positivt! För nu får ett helt nytt gäng människor möjlighet att få ta plats i LSU:s styrelse.

Att sitta i LSU:s styrelse är något av det mest utvecklande, roliga, utmanande och givande jag har gjort. Arbetet som ledamot innebär att man får gå på styrelsemöten med ett gäng andra intressanta människor, man får lära sig att tänka strategiskt på ett helt nytt sätt, man får representera LSU vid spännande tillfällen, man får lära känna en massa medlemsorganisationer och man får ta ansvar för en sjukt grym organisation.

Utan mitt engagemang i LSU hade jag bland annat inte förstått vad tillgänglighet faktiskt betyder, inte fått åka till FN i New York som en del av den svenska regeringens deletagtion, inte lika snabbt lärt mig i vilka situationer jag misslyckas som ledare, inte på riktigt insett hur viktigt internationella utvecklingssamarbeten är, inte haft samma kontaktnät, inte träffat vänner för livet och faktiskt inte ens träffat min nuvarande pojkvän.

Engagemang i LSU innebär att få vara en del av det oerhört viktiga unga civilsamhället. Att vara ordförande är ett ansvar som både gör en rädd och nervös men som också gör en lycklig och (förhoppningsvis) klokare.

Alla som känner sig manade att ställa upp eller som känner någon som borde vara med och utveckla LSU och det unga civilsamhället, måste kandidera eller bli nominerade. Här finns mer information och kontaktuppgifter till om valberedningen, sök innan den 16 september!

Vem har ansvaret i utanförskap?

Pratade med en kompis om vem som har ansvar i en relation eller situation där en part känner sig utanför eller i underläge. Han menade att alla parter i en situation har ett ansvar, att även den som är utanför eller i underläge har ett ansvar att ta sig ut den situationen.

I teorin håller jag med honom. Men verkligheten tror jag ser annorlunda ut. Är man utanför eller i underläge, är det väldigt svårt att ta sig till en situation där man blir innanför eller jämlik. Därför tycker jag att den part som är i överläge eller som redan är innanför i sammanhanget, faktiskt har ett större ansvar.

Min erfarenhet av att vara i underläge handlar framförallt om situationer där jag blivit utsatt för härskartekniker som jag inte riktigt har kunnat slå ifrån mig. Situationer där jag känt att jag hamnat i underläge för att jag är av det kvinnliga könet. I sådana grupper kan exempelvis män backa för att ge plats åt kvinnor, men då kvinnorna inte direkt fyller platsen som lämnats åt dem, anser jag att männen inte ska skynda sig att kliva in i platsen igen. Då ligger det enligt mig ett ansvar hos dessa män att också ställa sig själva frågan om varför kvinnorna inte tog större plats och vad de själva kan göra för att kvinnor i framtiden ska kunna ta den plats som erbjuds dem.

Men det är inte alla som håller med mig om detta. En hel del personer, likt min vän, anser att båda parter har lika mycket ansvar. Min nöt att knäcka i sammanhanget är hur jag ska få människor som delar hans uppfattning, att förstå att de bär ett större ansvar. Inte helt enkelt. Om någon vet hur man ger andra den typen av insikter, får ni gärna dela med er av er kunskap!

Säg ifrån!

Är tillbaka från en skön semester där jag bland annat läste den mycket lättlästa och intressanta boken ”Säg ifrån!” av Stéphane Hessel.

Boken som handlar om att det är hög tid för vår generation att höja rösten och säga ifrån och där vi ska ta upp kampen för rättvisa och solidaritet, fick mig att fundera en hel del över mitt eget engagemang.

Hessel menar att det idag finns mycket att bli upprörd över och att det är viktigt att bli upprörd då det är motsatsen till att vara likgiltig. Han menar att man genom att bli upprörd, också blir engagerad.

Det fick mig att fundera över vad som gör mig upprörd. Det som jag just nu går omrking och är arg över är dels ojämställdheten i samhället och dels den ökande rasismen. Jag är ännu osäker på vad min upprördhet faktiskt kommer att leda till konkret, men jag vet att det antagligen kommer att vara någon av dessa två frågor som jag kommer att engagera mig i efter min tid på LSU.

Mitt tal vid ljusmanifestationen i fredags

I fredags anordnade SSU en väldigt fin ljusmanifestation vid Sergels torg för att hedra offren i Oslo och på Utöya. Här är mitt tal som jag fick möjlighet att hålla:

”Olof Palme talade 1972 om det besinningslösa mördandet i Vietnamkriget med att ”man bör kalla saker och ting vid dess rätta namn”. Därför är det viktigt att säga att det som skedde på Utöya var ett terrorangrepp, mot unga engagerade socialdemokrater i AUF, mot människovärdet och mot demokratin.

Vi är många här idag som antingen själva är engagerade i en organisation eller som känner någon som är det. Jag själv har sedan länge varit engagerad och organiserad, och har många minnen från läger likt det på Utöya. Jag har suttit uppe för sent inpå nätterna och pratat, känt att jag kunde förändra hela världen, blivit förälskad, både i killarna i talarstolen och i att själv stå i talarstolen. Och jag har fått idéer om hur jag vill att min värld ska se ut och verktyg för hur jag ska ta mig och min omvärld dit.

Samma känslor fanns nog bland de unga medlemmarna i AUF på Utöya. De var där för att prata om gemensamma visioner, för att hitta nya verktyg för sitt engagemang, för att de brann för politik och för att de ville skapa en bättre framtid.

Genom det ofattbara attentatet, släcktes många ungas liv och med det deras framtidsvisioner och engagemang. Och jag vill uttrycka mitt djupaste deltagande i denna svåra stund med de som blev offer för attentatet, deras anhöriga och AUF.

Det arbete som AUF, SSU och många andra ungdomsorganisationer gör varje dag i Sverige och världen, bidrar till att unga blir sedda, att unga hittar sin plats i samhället, lär sig vad alla människors lika värde faktiskt innebär och motverkar utanförskap. Det är ett oerhört viktigt arbete som inte kommer att sluta i och med händelserna på Utöya.

Vi är många som är arga, frustrerade, ledsna och chockade. Men vi ska inte låta detta hindra oss, vi ska inte stanna upp i vårt arbete för människors lika värde och rätt till engagemang. Vi ska inte stanna upp i vårt arbete för ett demokratiskt samhälle. Istället ska vi minnas offren på Utöya genom att ta till vara på vår ilska, frustration och sorg och omvandla det till ett konstruktivt engagemang för ett bättre samhälle. Det ska vi göra genom att ordna fler sommarläger så att ännu fler unga får möjligheten att organisera sig, så att ännu fler unga får ta del av den demokratiska fostran inom ungdomsorganisationer som gör världen till en bättre plats.

Vi ska inte glömma offren och dådet mot demokratin, vi ska kalla det vid dess rätta namn – en terrorist som begått ett terrordåd –  och vi ska fortsätta arbeta för ett öppet och demokratiskt samhälle. Ett samhälle där unga får lov att lära sig demokrati genom att sitta uppe alldeles för sent på nätterna tillsammans med andra organisatörer och prata om framtidsvisioner och drömmar. Ett samhälle där alla får en möjlighet att drömma om visioner, ett samhälle där alla får en möjlighet att tro på och brinna för framtiden, ett bättre samhälle.

Tack.”

Här finns ljusmanifestationen i sin helhet.